sassibro -

Psykkliniken ringde, dom ville ha tilllbaka sina patienter!

Veckan har varit bra och bjudit på många goda skratt. Känner inte riktigt att jag kommit in i vardagen ännu, känner mig ganska tom över huvud taget. I och för sig är det rätt skönt att bara njuta av att leva och ta allt som det kommer, särskillt i vår/sommartider som nu. Men jag måste skaffa mig ett mål och en drivkraft att ta mig dit. Vissa stunder vill jag bara sätta mig ner och skrika att livet är svårt och hårt. Men man kan fan inte vara annat än en glad skit när man har så underbara människor omkring sig. Måste säga att vissa avslöjanden och diskussioner har fått mig att höja på ögonbrynen både en och två gånger denna vecka. Folk komplicerar de mest enkla saker, men det är väl så vi människor fungerar. Deal with it or leave it behind. Ingen skit på mina axlar. Det är bara så läskigt när saker hinner ikapp en ibland.

Helgen har varit grym, efter jobbet i fredags körde vi en Mariokart-afton på Repslagarvägen. Man skulle nog kunna kalla oss nördar men om det är såhär kul att vara nörd så säger jag bara "leave me behind, cool people!".

Lördagen bjöd på underbart väder och det blev bland annat ett besök ner till mormor vid kolonin och sedan grillning. Kolonin väcker väldigt mycket känslor. Tycker att det känns lite konstigt att vara där sedan morfar försvann. Man förväntar sig liksom att han ska stå där i trädgårdslandet när man kommer. Fina minnen. Mormor höll på att vårstäda när vi kom dit, hon är så söt. Saknade henne mycket under resan.

På kvällen åkte vi ett gäng till Årby för att gå på Sebbes inflyttningsfest. Eftersom vi som anlände i Saras bil vuxit upp i villakvarter där folk har sina egna revir och knappt hälsar på varandra trots att man varit grannar i typ 25 år, kände vi oss rätt patetiska när det slog oss att det finns en helt annan värld alldeles inpå husknuten. Snacka om liv och rörelse i Årby. Kunde inte låta bli att tänka på potentialen som ligger och lurar där utan att göra väsen av sig. Rusta upp dom gråa fasaderna och ge en positiv skjuts i arslet på dom som gett upp, det tror jag på!

Eftersom vi självklart glömt köpa en present svängde vi in på Coop och handlade oss en ananas av bästa kvalitet som vi sedan prydde med en rosa rosett. Mycket fin!
Kvällen innehöll beerpong (vilket jag söög på. Kan inte minnas att jag var sådär dålig när vi spelade det i Laos. Jag tror att Sebbes bord var för kort. Helt klart), airhockey, limbo med damsugar-röret och en hel del dansbands-sjungande (why? oh why?).
Frammåt halv fem begärde Alex att vi skulle gå hem för han hade tarmvred sa han. I hallen stod endast ett par kvinnoskor kvar och inte fan var dom mina. Jag, Alex och Niklas garvade så vi grät när jag fick traska ner på stan i för mig helt okända klackskor.
Jag vägrade sova själv hemma i villan så Alex och jag tog taxi hem till mig. Riktigt sorglig figur som körde bilen. Han brukade avsluta sitt nattskift med en dålig film, bärs och micromat hemma i soffan. Jag blev så upprörd. Tror precis jag fann min drivkraft i livet. Aldrig bli som honom. Aldrig.

Bilderna är från festens senaste timmar. Hardcore-gänget var dom som stod pall.